Mats Öberg har bokstavligen levt med musiken i hela sitt liv. Han är oerhört älskad, i alla läger, som den varma och prestigelösa musikant och människa han är. Han beskrivs som ett unikum, ett musikaliskt geni, även av dem som vanligtvis undviker det ibland slentrianmässigt nyttjade epitetet.

Mats får ett stipendium på 50 000 kr med motiveringen:
Din positivism, din närvaro och din kreativitet är genomgripande. Med ärlighet och lekfullhet, med ett öppet sinne och en omåttlig fantasi öppnar du dörrar till nya musikaliska rum, dit du varmt och kärleksfullt bjuder in dina medmusikanter, oavsett stil och nivå.

Mats är inte enbart pianist utan också munspelare, kompositör och arrangör. Sammanhangen är många; pop, jazz, fusion, folkmusik och symfoniorkester. På 1990-talet uruppförde han Frank Zappas då nyskrivna pianokonsert, i Lincoln Center i New York. Vid ett tillfälle lät Frank Zappa Mats känna på hans ansikte för att han skulle få veta hur han ser ut, hur han känns, och Zappa sa: ”Dont forget the famous nose”. Det var ett oförglömligt ögonblick.

Mats har erfarenhet som en hundraåring och lekfullhet som ett litet barn. Han är som ett uppslagsverk, och minns allt i detalj, ända sen sin tids begynnelse. Kombinationen av en underfundig humor och stort allvar, är gripande. Han rör sig obehindrat mellan olika stilar men trots sin tekniska förmåga hemfaller han aldrig åt cirkuskonster. Han kliver mjukt och prestigelöst in i de olika sammanhangen, och ”spelar bara det som behövs”.

Barndomsvännen och medmusikanten Morgan Ågren talar sig varm om Mats ärlighet. ”Det finns inget filter, han är som han är. Han har en uttrycksfullhet i kroppsspråket, i ansiktet – han är som en öppen bok, och han lever och spelar i stunden. Hans kontakt med instrumentet är fängslande, oförstört, gudomligt, själfullt.” Spelkamraten Ale Möller har sitt eget mål: ”När jag blir stor ska jag bli som Mats Öberg”.

För Minnesfonden, Ann Allan (ordf)

Foto: Jan Malmström