Årets unge stipendiat, Leo Lindberg, föddes för 21 år sedan. Hans karriär är häpnadsväckande. Slagverk, flöjt, trumpet, gitarr, kontrabas …

Motiveringen lyder:
Ingenting sitter fast när du lirar, Leo. Ända sedan du föddes har det svängt om hela dig och intensiteten i din musik lämnar ingen oberörd. Din kreativitet är underbart lyckogivande för alla oss som haft ynnesten att få ta del av ditt ända sedan barnsben så omfattande skapande.
Du har en unik spelglädje och pianoteknik, kommen ur dig själv och du äger trots din ringa ålder unika stilmässiga kunskaper inom jazzen. Du har fått den finaste utbildning som tänkas kan – en mångårig praktikplats bland de riktigt stora stjärnorna.
Vi önskar dig all lycka på den framtida jazziga färden!

Vilket instrument som än befann sig i den lille Leos närhet, kastade han sig över det med energi och spelglädje. Han jammade ständigt med pappa Ove Gustafsson och dennes spelkompisar, medan han fick inspiration också av sin mamma, harpisten Berit Lindberg.

Leo hamnade så småningom på pianopallen och på den vägen är det. Hans första gig, som 11-åring, uträttades med enbart höger hand, men han klurade snart han ut hur han skulle göra med den vänstra, och därmed var han på banan.

Wynton Kelly och Red Garland var hans stora inspirationskällor, medan han själv som ung grabb hade regelbundna spelningar med storheter som Tommy Koverhult, Maffy Falay, Gunnar Bergsten, Claes-Göran Fagerstedt, Rune Carlsson, Bernt Rosengren och Amanda Sedgwick. Och efter att ha gått igång på Jimmy Smith och Mel Rhyne köpte Leo en hammondorgel och startade en egen trio.

Han har studerat på bland annat Kulturama, Lilla Akademin och Södra Latin, men skolan var ingenting för Leo. “För mycket drill och disciplin och för lite känsla i musiken”. Citat honom själv. Leos utbildning har mest ägt rum inför levande publik. Hans svenska förebilder fick sin utbildning på bland annat Nalen och Gyllene Cirkeln, medan Leo fått samma lärdom på nutidens svenska jazzscener.
Han har redan hunnit med flera konserter i USA tillsammans med sin amerikanske vän och medspelare, basisten Henry Grimes. I år släpptes hans första platta i eget namn. Han har varit ett ständigt inslag på Cornelisdagen. Detta tillsammans med sin pappa som under många år spelade tillsammans med Cornelis.

För Minnesfonden, Ann Allan (ordf)

Foto: Sune Andersson, jazzbilder.se