Isabella Lundgren är likt Monica Zetterlund sprungen ur ett värmländskt rotsystem. Musiken är hennes väsen, alltsedan födseln. Efter gymnasiets musiklinje går upptäcktsfärden till New York för studier på universitet och i jazzmiljöer.

Fyra innehållsrika år senare återvänder Isabella till Sverige där hon påbörjar teologiska studier. Samtidigt lyfter livserfarenheterna hennes musicerande till nya höjder. En ständigt växande publik kapitulerar inför hennes ärlighet och naturliga sätt.

Isabellas djuplodande intresse för filosofi och existentiella frågor präglar hennes musicerande. Förebilderna är en vacker samling; Billie Holiday, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan … Isabella nämner också en rad filosofer som betytt mycket i hennes utveckling; Kirkegaard, Jung, Mill och Rand.

På frågan om musikens betydelse uttrycker sig Isabella så här:“ Jag tror att musik kan förankra och förtydliga vår sanning, väcka oss när vi sover, förvandla och förflytta oss när vi är trötta på att torka disk och tvätta underkläder, och allra helst få oss att tänka. Jag vill det mest av allt tror jag; att människor ska frigöra sig och tänka sina egna tankar. Musik är individualism och världen behöver fler människor som vågar vara excentriska, konstiga, eftertänksamma och absolut sig själva, oavsett omvärldens blickar. Orden väger tyngst för mig, dom definierar innehållet. Orden och musiken tillsammans är det mest kraftfulla uttryck man kan finna. Det enda jag vill med min musik är att människor ska se sig själva tydligare, tänka sina tankar klarare eller finna tröst i det mörker som ibland uppstår i detta outtömligt oförståeliga mysterium som är livet.”

Juryns motivering lyder:

”Du förmedlar känslor på ett sätt som är unikt, och övertygar med ett alltigenom äkta uttryck. Sångglädjen är allvarsam, din sinnlighet djupt rotad. Tillsammans med en utsökt intonation och textbehandling berör du dina lyssnare på djupet”.